on the mend

det är cirka elva dagar, äh - det ÄR elva dagar till den dag jag ska lämna in min b-uppsats. och idag kom jag på att jag vill ändra inriktning på arbetet. skriva om något nästan helt annat.

ha.

hahaha.

HA.

barnet var krassligt till och från hela förra veckan och sambon har varit hemma av andra skäl han med, så mitt uppsatsskrivande har legat på is mer än lovligt länge. i morgon är det dagis och uni igen som gäller. det känns som om vi har haft semester. idag är det soligt och blå himmel, så vi åker till havet med grillen och mat och fika. sambon försöker få de små grå att idka älskog med varandra så han sitter med näsan i sudoku. barnet får ta med sig uteleksakerna och gå loss i havsbandsleran. själv tänker jag låta själen stiga till väders och njuta av att det inga andra mänskor är där så här års, innan badsäsongen.

skickade just en trave med clint eastwood-filmer till min pappa som opererat sitt knä och är sjukskriven för första gången i sitt liv. när jag var liten och bodde hos mamma brukade han skicka små luktsuddi, bokmärken, kalle anka-tidningar och sådant när jag var sjuk. det kändes fint att kunna göra något motsvarande.

och jag har rensat igen. tre säckar till till myrornas. förra veckan var det fyra. och jag praktiserar läran att där universum uppfattar tomrum måste det fyllas - och det fylls av det hjärtat önskar om man bara tillåter och vilar i tålamodet.

som den csn-priviligerade lilla flitiga student jag är väntar marianergraven solid och trogen omkring juni detta år. (inga pengar juni och juli) därför letar jag sommarjobb med något som kan misstas för iver. jag har sökt alla tjänster jag hittat, vissa med större glädje, andra med ett hoppas inte stämplat i osynligt bläck på. det händer tydligen fortfarande att jag gör saker halvhjärtat men för den större sakens skull. som om den kan låta sig luras. i morgon ska jag gå på en anställningsintervju, den andra för i år, ändå misströstar jag inte, det är väl där den stora skillnaden på nu och förr ligger. oron är på något vis utjagad ur bröstkorgen. jag vet att det löser sig.

när jag letade någon form av cv jag vet borde ligga gömd på hårddisken fann jag min gamla dagbok som jag skrev på lunarstorm. runt 2005. när jag skrev som mest och flitigast. inte alls så sparsmakat och tråkigt som nu och här. då, när jag också mådde som sämst fungerade skrivandet som dagens spyhink. men ofta också som ett slags kvitto på att jag fanns. när folk läste och gav respons eller mådde lika illa eller värre men ändå hade ork att se mig med.

jag saxar ur ett klipp.

"
Gud du suger - välkommen vackra du

Och bitterrynkan i mungipan blir lite djupare, lite mörkare och smakar ännu lite mer tjära. Fingertopparna blir frostigare för varje gång och något mycket härsket luktar från inuti kranskärlen och fyrkammarssystemet som rent fysiologiskt håller mig igång. En svärtad fabrik i murknat tegel med stora vattenhjul som sedan länge står och slår i igendammad fördämning. Picture this. Den svartvita rullen som klickar igång, hakar upp sig och kulissen är gothsk. Fabriken står och spyr avgaser på tomgång. Håret fladdrar i sönderslagna rutors frikostiga drag och jag får städa upp min egen skit jag just kräkts ut medan högtalarsystemet rapar upp allt jag önskat tänkt och vill till tonsättning av cirkusmusik. Jag hatar cirkusmusik. Kamrern har stuckit med felkalkylerade siffror och hela högen av arbetsmyror har arkebuserats i förrgår. Jag tror tamejfan att det rullar förbi ett par avdankade ökenbuskar från någon av Clintans gamla rullar också.

Ibland. Tror jag inte på något. Och jag önskar att jag kunde säga att det är ditt fel. Det är mitt fel. Jag sköt. Jag tror just jag tog livet av mig själv.

---

Så. Det var skönt. Nu avlivade jag mig själv. Nu ligger liket av den lilla i en prydlig vit kista och ingen gråter på begravningen. Det är en glädjesam fest. Vi ska hylla insomnandet av just den där ömtåliga flickstackaren. Jag bjuder upp mig själv till dans och klackarna smäller hårt på kistlocket, djupare ner i jorden ska hon. För varje stamp som blir stoltare för varje gång tränger hon djupare ner i omfamnandets jordlika skugga. Inget mera av det slag som gör ont. Aldrig mer av bräckligheten. Jag tittar på mitt ömsade skinn. Och ur den nya huden syns en sällsam lyster. En glansfull vacker hud. "

Och jag liksom kommer av mig. Men herregud människa! Vad dåligt du mår! Hur ledsen du är! Och så hinner jag tänka, att varför gjorde ingen något. Men vem skulle kunna tränga igenom detta svarta hårda yttre för att trösta eller hjälpa? Absolut ingen. Det slår mig att till och med det som skrivs som något positivt ändå inte är annat än beskt och hårt. Jag trodde verkligen att jag behövde göra mig hårdare, kallare och mer ensam. Det är tre år sedan, lite drygt jag skrev detta. Och det har tagit mig nästan lika länge att göra mig av med all svärta, allt mörker och all ångest. Jag behöver inte längre osa så hetskt. Jag osade utåt på allt och alla andra, när det var inuti jag egentligen behövde vädra ut. Jag minns den tiden som full av jobb och ändå aldrig några pengar över. En massa "stora kärlekar" som höll i tre månader. Så mycket vilja men överhuvudtaget ingen kraft att åstadkomma någon förändring. Det var först när jag blev sjukskriven av en helt annan anledning 2007 som jag fick tid att laga ihop mig igen. Och jag blir så stolt över mig. Över vad jag är idag. Stark, ambitiös, full av kraft och lugn. Och jag har gjort rubbet själv.

Nu ska jag kolla på Hairspray. För tredje gången på en månad. Hurra Hurra Hurra!!

förberedde igår (!) för att åka till uni-bibblan idag och lämna tillbaka fem böcker jag lånade för b-uppsatsen jag hade tänkt skriva. jag ändrade frågeställning igår och som ett led i det nya förbättrade jaget som inte skjuter upp någonting skulle jag alltså dit i dag och lämna tillbaka och hämta ut ny litteratur till ämnet jag istället valde.

jag försöker verkligen skapa lugnt och skönt morgonklimat här hemma. jag brukade tidigare vara ett rent överjävligt monster. stressad, arg, kort stubin, svettig, gapig osv. dagens morgon förflöt fint. vi gick till dagis. upptäckte att jag glömt anteckningsboken med litteraturlistan. gå hem igen. hämta. ringa ett samtal till snubben som ska handleda mig. lägga in räkningar som ska dras den 25. packa sig iväg till uni. sitta på spårvagnshårplatsen, upptäckte att jag glömt månadskortet i röda anoraken. jaha. leta hundrakort i väskan. nä. inga mynt. nähä. åka på dyrbiljett via mobilen istället. kom till stan, fixa på uni. hitta böcker. har glömt lånekortet. men vad ÄR det här?!? och när jag rafsade runt i väskan efter lånekortet hittade jag ett ark med två frimärken. funderade en stund. det är ovanligt att sånt ligger och skräpar och jag köper alltid precis så många jag behöver. inser att jag postat släktfoto till moster och morbror utan frimärke. fanken. hoppas det kommer hem ändå.

och det här är ju skrattretande, men den fina poängen är att jag inte är sur eller tvär. jag har tagit det hela med jämnmod. mirakel kan ske. kanske är det ett genombrott i närandet av ilskemonstret.

när jag skulle diska efter maten (vilket är något jag verkligen får jobba på för det är så tråkigt) gick jag loss på spisen och sen började jag snegla på mina köksfönster som inte blivit vaskade sen tanten som bodde här innan mig gjorde det. så jag tog ner katthårig gardin, flyttade undan allt bös, tvättade köksfönsterna, slängde alla halvdöda krukväxter, gick sen upp helt som i brygga i badrummet och började putsa kakel, flytta på tvättmaskin och städa golvbrunn.

puh.

jag har en vän, en barndomskompis som jag med undantag för en längre period då jag gifte mig och fick barn och hon levde studentliv i en annan stad, har haft kontakt med sedan tonåren. hon är en komplicerad själ. driftig, intelligent - ovanligt allmänbildad, tävlingsinriktad, sportig, lat och bekväm och har oerhört svårt att uttrycka och visa känslor. hon är en sådan jag inte ens kan föreställa mig ha någon slags sexuell drift, jag har aldrig sett eller hört henne uttrycka en verklig känsla förutom glädje, syrlighet, förlägenhet och andra relativt neutrala känslor. när vi såg på fjortisfilm (linas kvällsbok) härom året började hon skruva sig långt låångt ner i biofåtöljen när de blev intimt eller pinsamt på duken. medan jag såg filmen och kunde känna en moderlig omsorg och ömhet inför det stapplande försöken till samlag reagerade hon som fjortonåringarna i raden bakom. men jag har alltid tyckt om henne. trots att hon är kärv och stingslig och periodvis inte hör av sig alls.

igår kom den där dagen då jag förstod att det var över. att vänskapen inte finns kvar, bara någon slags artighet. vi hade bestämt att vi skulle ses klockan fem men efter att jag föreslagit plats hade hon inte hört av sig alls. lika gärna hade hon kunnat välja att inte svara och motivera detta genom att hävda att inget svar är ett jakande svar, eller så fanns risken att hon helt enkelt inte skulle komma. kvart över fem frös jag och tog barnet i handen och skickade ett mess om att nu går vi. hon ringer upp och har inte ens en förklaring. och något säger mig att hon faktiskt inte bryr sig heller. och jag blev ledsen inuti men på det där svenskuppfostrade viset säger jag ingenting annat än att vi får höras - hejdå. och jag vet när samtalet är avslutat att så är även vår vänskap. vi har inte setts sedan jag hjälpte henne att flytta i höstas och jag tror inte att det är någon större sorg och förlust för någon av oss. men när någon är så långt bort på andra sidan medkänsleskalan som hon är nu kan jag inte jämka mer. jag kände mig helt oviktig för henne, och en sådan vänskap är ingen vänskap alls för mig. hon har gått åt sitt håll i livet och strävar efter ett helt annat sätt att leva. jet set-livet. jag har under de år jag umgåtts med henne och hennes nya bekantskaper aldrig någonsin smultit in i den där von oben tvåsamhets dyr innerstadslägenhet-sfären. och jag vet att hon aldrig förstått varför jag känt, tänkt och handlat som jag har gjort och förmodligen aldrig kommer att kunna se och förstå. igår fick jag bara en bekräftelse på att jag tänkt rätt - det finns inget kvar längre. vi har gått för långt på våra egna spår för att överhuvudtaget kunna förstå varandra.

och den andra vännen, kurskamraten är på sitt håll och skriver b-uppsats och jag behöver inte längre klä på mig riddarrustning.

men så ensamt det är. jag inser att jag inte har några vänner alls längre. förutom långt-borta-vänner. men inga i närheten, intill, vardagsvänner och kalasvänner. jag har satt mig själv så kär i hjärtat att jag inte längre går med på att bli körd med, dompterad med, ogint behandlad eller viskad bakom ryggen på. tyvärr är det så min bild av vänskap har sett ut de senaste åren. och då är jag hellre utan på något sätt.

två saker som är intressanta för att jag aldrig träffar någon jag känner eller är bekant med på stan:

här om veckan funderade jag på min första pojkvän som jag var tillsammans med i nio månader. han var inte riktigt renhårig, han hade svårt att skiljas från sin förra tjej och körde något slags dubbelspel under hela tiden. jag vet att de fortfarande lever ihop och det är något bra. men då var det hårt. i alla fall. jag kom och tänka på honom, samma eftermiddag ser jag honom kliva av hållplatsen innnan mig, när jag kommer hem googlar jag honom och ser att han bor på samma gata som jag. och jag har inte tänkt på honom på flera år. undrar varför det blir så.

på lekplatsen inne i stan igår såg jag en gammal högstadieklassis till mig. jag vände bort blicken. jag var gruvligt kär i honom i flera år samtidigt som han var en av de som var absolut värst mot mig under de tuffaste mobbåren. hemska dubbla känslor fick jag. han var en överklassunge som halkade snett och sniffade kokain men tydligen ryckt upp sig nu, går i gamla-pengar-kläder och ser pompös ut - men oerhört sliten av livet. han blev senare tillsammans med min dåvarande bästis lillasysters bästa vän. gud vilken gen-gröt. jag blir bara mer tacksam att jag simmade åt andra hållet.

det finns bra saker också. jag var i helgen på släktträff på min mors sida - mågot som skulle förtjäna en hel b-uppsats. det var så helande, kärleksfullt och vackert att vara där och vara en del av en så stor skara som först nu verkar ha hittat sin rytm och harmoni. det har aldrig hänt förut. det är som att samtliga som var där (långt ifrån alla - men ändå en majoritet) kommit dithän att man kan se varandra och tycka obeskrivligt mycket om varandra, släktskapet och olikheterna till trots. eller kanske just därför. mer om det sen.

vårljuset! jag blir som religiös.

resan! nu i helgen till storstaden för snabbvisit hos far och bror med familj. efter vår solsemester (som även den var läkande, helande och kärleksbombande) kan det inte bli annat än vitamininjektion att träffa familjen. som äntligen har rum för mig - eller som jag äntligen vågar ta plats i.

hundviskaren på tv4+ måndagarna. jag vill haaaaa en HUUUUUND!

man har ju en särskild vy när man simmar ryggsim på botten av en havsgrav. just nu är det tungt. det är inte så ofta jag erkänner det, främst för mig själv. idag är första dagen jag sa högt och tydligt sedan återvändsgränden 2005 att jag inte orkar mer (och sen tillägger - just nu ifall någon skulle lyssna). och när man nått så långt att man inte längre är så noga med detaljerna att man orkar bry sig om slutresultatet - det är då, säger man mig, kosmos börjar verka för att skapa realitet av de drömmar man har.

äh. jag vet inte. jag är bara så sjukt fattig, har haft lunginflammation i sju veckor och helt dränerad på energi ALLT är en ansträngning, klä på sig, stiga upp, borsta tänderna, gå i trappor, knyta skorna, sätta sig, ställa sig UAAAK.  jag känner mig mycket gammal och sliten - rent av ful och anskrämlig. jag har en b-uppsats som ska skrivas men saknar helt inspiration, har prov i morgon men har inte ens orkat ge det en anständig tanke, inluppar och sakskrivelser nästa vecka och så det gamla vanliga med städning av kök, badrum, tvätthögar och diskdito. och så alla kära som har sina ups and downs där man vill följa med och stärka och älska.

utan att starta igång självtyckarsyndommonstret så vill jag bara säga att lunginflammation suger rutten purjo.

jag blir så snopen när bloggskribenter jag läser, och kanske har läst länge plötsligt låser sina bloggar för allmänheten. det får mig att känna mig så snokig. eller, som nu senast då jag fick en fix idé om att personen ifråga inte ville att just jag skulle läsa. som om han/hon ens visste att jag fanns. hybris fast på fel sätt.

jag har mött missunsamhet den senaste tiden. en kurskamrat som jag lärde känna under a-kursen har visat sig vara både avundsjuk, missunsam och väldigt hatisk. något som märks i ord, handling och i de där känslorna, aningarna som kommer smygande via intuitionen. eftersom vi går på samma föreläsningar och delar samma fördjupningsuppgifter hamnar jag i den brydsamma situationen att jag inte, som jag vill, kan klargöra att jag inte accepterar hennes sätt mot mig och avsluta relationen utan tvingar mig själv att halta framåt. jag har helt valt bort att umgås på fritiden, helt enkelt genom att inte föreslå något och då blir det heller inte av. min tanke är att vi förmodligen inte kommer läsa samma kurs i höst och då kommer det lösa sig av sig självt rent praktiskt och då kan jag också vara tydligare och ärligare mot både henne och mig om hon fortfarande insisterar på att träffas.

egentligen ser jag det inte som en förlust, vi är alldeles för olika i grunden för att kunna tala om vänskap. men även en bekantskap är tråkig att förlora på ett sådant här sätt. det är en sådan olycklig tjej som är hatisk mot sig själv, mot världen och allt som är där i. varenda gång vi möts börjar hon prata om allt hon är irriterad på, sur på, arg för osv. alltid. sen pratar hon om det tills vi säger hejdå. jag har frågat henne om hon bara vill prata av sig eller om hon önskar höra min åsikt, och hon säger att hon vill höra vad jag tror och tänker. och jag förstår att man rent logiskt sett kan vilja ha input men känslomässigt bara vill älta av sig någonstans och inte alls är beredd att ta emot vad någon annan kan tänkas ha för åsikt. men många av de känslor hon har är sådana jag själv har varit i för några år sedan. så jag förstår att hon är svartsynt och kan också relatera till det på många plan. men jag vet också vad som krävdes av mig själv för att komma vidare från det - och bevisligen är hon inte där än. det börjar bli tröttsamt att vara spyhink när det aldrig kommer någonting minsta lilla positivt eller en positiv respons på något alls. jag har försökt fixa midag (bemöttes inte ens med ett tack för maten - det var riktigt lågt tycker jag), träffas, promenera och lyssna. som någon slags vänskap men hon möter liksom aldrig känslomässigt upp till det. och hon kan inte ens dölja att hon är avundsjuk. när jag berättade att jag skulle åka utomlands (för första gången på sex år, märk väl) sa hon:

-"jävla bitch".

och jag blev helt paff och tappade tråden. fattade inte alls hur man kan tala så till varandra, det är inte ens kul tycker jag. och om jag pratar om min relation till den långe, eller om någonting som är positivt över huvudtaget bemöts det ofta muttrande eller med mycket beska. förstår inte hur jag orkat bry mig så länge nu när jag sätter ord på det.

till saken då. hon berättade om en kille hon fått känslor för som hon mött på ett community, träffat en gång, haft sex med och sen inte hört av. när hon repar mod och frågar honom om han vill ses igen får hon ett svar av sorten "vänner kan man inte få för många av". hon hävdar att hon har blivit kär i honom och undrar sen varför hon alltid faller för fel kille. hon berättar för mig att han hade bott här i tre år, och aldrig haft ett enda besök hemma hos sig i sin lägenhet. han hade inga möbler utöver en säng. ingen soffa, eller stol eller matbord och bara två tallrikar. han hade betett sig ömsom trevligt ömsom odrägligt (ska inte du gå snart?) och hon är kär i honom. efter att ha träffat honom en gång, efter att ha pratats vid i tre dagar på internet.

men kom igen.

i alla fall. jag frågade henne om hon verkligen inne i sitt hjärta kände kärlek för honom eller om hon kanske bara känner sig ensam sådär i största allmänhet. jag förklarade att jag tyckte hon var värd något bättre, framförallt att bli behandlad på ett bättre sätt än det där. sen sa jag ifrån när hon cyniskt skojade om att "sluta äta" för att gå ner i vikt. och det är något som är väldigt provocerande för mig, som i flera år haft svåra ätstörningar och pendlat kraftigt i vikt upp och ner vilket jag också försökte förklara men fick bara som svar att "men vadå jag har haft bullimi i sex år". sen dess har hon varit extremt kylig och snipig. jobbigt, men bara för att det är svårt att hantera utan att det blir besvärligt resterande termin.

hoppas våra vägar skiljs åt och att hon en dag blir tillfreds med och i sig själv.

you-tube-a sportreferat. jag hittade inte sven järring som jag hoppades, men på sveriges radios hemsida hittade jag det klassiska "japaner-japaner-jadijada". och det är väl idisslat så det räcker, men det gav ändå en fin bakgrund till materialet om media och sport jag nyligen förkovrat mig i. i övrigt lyssnade jag efter nyansskiftning, tempo och vad han valde att säga om matchen. om det kan man till och med skriva avhandlingar.

jag pluggar för tillfället ofrivilligt idrottshistoria. det är som ett kosmiskt asgarv rätt i nyllet. jag har nämligen aldrig mött en jämlike som är så ointresserad av idrott som jag är. men det har gått över förväntan, och lärdomen är som sådan; det finns ingenting man inte kan lära sig. och om jag kan lära mig årtal som när engelska fotbollsförbundet grundades, av vem och när de första olympiska spelen organiserades och hur idrott och politik har hängt samman under 1900-talet så plötsligt förstår jag att det inte är för sent att lära mig nya språk (spanska, latin och hemskt gärna franska fullgott igen) eller varför inte bara fortsätta detta godståg mot framtiden som csn-slav för all framtid. so be it.

i alla fall. eftersom jag var på semster har jag släpat efter i ett par inlämningar, som nu är klara tack och lov men också en hel del inläsningsuppgifter. jag har trots det ägnat två dagar att läsa ett häfte på omkring 50 sidor. idag ringde jag till läraren och kollade när vi skulle ha genomgång och fick samtidigt en kalldusch för jag trodde jag hade mer tid. så nu sitter jag och räserläser. har så mycket att läsa att det svindlar. just nu om hur sveriges utrikespolitik har sett ut under åren kring hitler-tyskland och om och isf hur det internationella utbytet såg ut och förändrades. snark. jag har magknip som vanligt över att inte hinna klart. nu börjar mandlarna svullna av barnets förkylning som även den långe i hushållet har haft så jag tänker ge mig själv i uppdrag att finligga i soffan, titta på roomservice och efterföljande grey's anatomy. även om jag har sjuuukt mycket att läsa in till på fredag.

i övrigt ska jag få nya glasögon. jag hittade billiga rosa bågar som jag inte kunde motstå. jag antar att kulturtant ligger nära till hands. so be it 2.

när jag tvättar mindre handdukar och örngott tillsammans med ett påslakan hamnar alltid de små prylarna inne i själva påslakanet. varför? och hur?

när jag tömmer en tvättmaskin måste jag alltid ta allt på en och samma gång oavsett om det är fysiskt möjligt eller inte. varför?

små punkter jag vet att jag vill skriva om men av olika skäl inte hinner just nu:

den nya soffan
resan till solen
lite om familjerelationerna och det absoluta uppvaknandet det innebar att kombinera punkt två och tre.
hur det går i skolan
hur kattmynta fungerar
hur nära det är att jag plockar hem ännu fler hårfällare <-- skulle vara intressant att veta varför

men nu ska jag gå och idiotcykla på gymmet en timma för att försöka mota bort studentkilona.

rätade ut en hel del frågetecken med barnets far per telefon nu för en stund sen. jag har så svårt att vara rättfram och ärlig med det som är viktigt för mig. för samtalandets konst är inte riktigt något som någonsin fungerat fläckfritt oss emellan. eller, jag pratar och han svarar meddelst mummel eller tystnad. och det har i efterhand nu när han mer och mer börjat prata, kommit fram så mycket han har tyckt om mig och mitt sätt i vårt äktenskap som har varit svårt och jobbigt att höra. och jag har gått lång väg sedan 2002, det är jag den första att säga. men det är som att den gamla rollfördelningen och förhållningssättet finns kvar. jag får arbeta med att inte vara för bestämd (bossig) och gå-påig och för tydlig men de senaste åren har det vickat åt raka motsatta sidan när jag inte vågat säga någonting och han har haft någonslags madonnaroll som okränkbar fader. nu känns det som om vi nått någon slags balans. ett slags storting med stor arena där vi båda får rum. jag måste ju ge mig själv poäng när jag nu faktiskt har barnet så avsevärt mycket mer och därför också vet mer om hur han fungerar.

jag har nu läst igenom blaskorna vi tilldelats inför dagens diskussion om arvsrätt på 1800-talet och har duschat och är fortfarande inte helt van vid frisyren jag fått men mår på något vis mycket bra. jag tycker om tröjan jag har på mig, jag har en resa att se fram emot, jag har visserligen en hel del skoljobb att fixa men det ligger en sannt masochistisk tillfredställelse i att stånga sig igenom det med. jag känner mig tömd och påfylld. den positiva effekten av migrän. det är för mig som att migränen och den där dvalan som uppstår, när jag ligger horisontellt mellan vakenhet och sömn - sällan någotdera fullt ut, rensar bort allt skräp. dagen efter är jag oftast mycket klarare i tanke och kontur än vad jag brukar vara. fast det kanske har med det myckna mediterandet att göra. det krävs en del för att bli sig själv igen. att jag inte lär mig att inte stressa. inte stressa. inte stressa. stånga, men inte stressa.